Som på begäran så här kommer min förlossningsberättelse ni som vill läsa den läs den och ni som inte vill så hoppas över det här inlägget :)
Natten mellan fredag 26/4 och lördag 27/4 var jag upp på ett av mina nattliga toabesök när jag märkte att slemproppen hade gått vilket var ett tecken på att förlossningen inte var allt för långt borta.
Sagt å gjort så på lördagen började jag att få värkar vilket under dagen och mot natten till söndag blev allt intensivare och på söndag natt vid tre tiden ringde jag in till förlossningen och rådfrågade om det var dags att komma in.
Klockan tjugo över fem klev vi in på förlossningen i Östersund och jag hade min första undersökning. Där barnmorskan konstaterade att jag var öppen 1 cm och att det var 1 cm kvar på livmodertappen som skulle utplånas. Besvikelsen gick nog att avläsa i mitt ansikte då jag var säker på att hon skulle be oss att åka hem och återkomma senare då jag öppnats mer.
Men vi hade turen på våran sida och blev erbjuden att stanna kvar och avvakta om förlossningen verkligen hade kommit igång. Så jag fick möjligheten till att ta ett varmt bad för att lindra värkarna undertiden som vi väntade.
Efter badet kändes det som att värkarna avtagit helt och jag trodde att det bara var ett falskt alarm och att vi skulle få åka hem och vänta några dagar till.
Men strax efter att jag klivit upp ur badet kom dom sakta men säkert tillbaka och vid åtta tiden blev det dags för nästa undersökning. Var av jag trodde att om jag inte hade öppnats tillräckligt att vi skulle bli hem skickade men istället pratade barnmorskan med mig om att jag skulle få medicinsk hjälp med att få sova om jag inte öppnats mer eftersom jag inte sovit på nästan ett och ett halvt dygn.
Men det visade sig att badet hjälpt till på flera sätt än att bara lindra värkarna och jag var nu öppen tre centimeter och förlossningen hade kommit igång.
Så dom skrev in mig och Tobias gick å hämtade frukost till oss.
Barnmorskan sa åt mig att jag skulle försöka att stöd vila emellan värkarna och samla energi inför barnafödseln och otroligt nog så lyckades jag sova mellan värkarna.
Värkarna som jag än så länge såg som hanterbara och kunde andas mig igenom med hjälp ifrån min underbara sambo. Klockan elva skulle barnmorskan komma tillbaka och hade inte vattnet gått innan dess så skulle hon spricka hål på hinnan vilket det slutligen blev att hon gjorde.
Det var inte förens då jag fick uppleva vad verklig smärta var!
Jag tror aldrig att jag upplevt en sådan smärta tidigare och den finns ingenting i mitt senare liv som kommer att kunna mäta sig med den. För mig var den outhärdlig jag trodde att jag skulle gå av på mitten att mitt inre skulle explodera. Jag fick börja att testa lustgas som smärtlindrande men fick bara panik utav att andas i masken och bad till slut om att dom skulle sätta in ryggbedövning vilket kändes som att det tog en evighet innan narkosläkaren kom för att sätta in den.
Jag minns inte mycket under den tiden jag låg med dom intensiva värkarna mer än att jag hade ont och skakade som ett asplöv under hela tiden och att det var omöjligt att slappna av å att jag blev illamåendes och va tvungen att spy.
Jag hade även nån gång under den här tiden fått värkförstärkande för att på skynda processen.
När jag äntligen fick ryggmärgsbedövningen var känslan obeskrivlig, all smärta försvann det var nästan svårt för mig att förstå hur ont jag hade haft innan. Och jag kunde äntligen slappna av men det tog inte länge innan jag kände mina första kryst värkar och strax där efter var barnafödseln i full gång och barnmorskan sa åt mig att krysta.
Och för er som undrar hur det en kryst värk känns så är det som att få bajsa precis så känns det. Och det var inte smärtsamt på något vis den enda smärta jag upplevde var när jag kände hur huvudet pressades ut och när jag gjorde min sista krystning och han kom ut.
All smärta försvann i samma sekund och det va precis som att ingenting hade hänt som att jag inte legat med smärtor i tolv timmar och att han bara helt plötsligt var här.
Vanligtvis under en förlossning så läggs barnet på mammans mage men jag ville att Tobias skulle få hålla honom först. Jag har ju fått bära på honom i nio månader och fått känna en närhet till honom som Tobias inte har fått uppleva så jag tyckte att det inte var mer än rätt. Och att få se dom två tillsammans fyllde mig med en sådan lycka och kärlek att jag trodde att mitt hjärta skulle spricka.
Det visade sig att Lilleman hade kommit ut med armen före istället för axeln och att jag spruckit riktigt ordentligt och dom blev tvungen till att sy mig.
Och den smärta jag upplevde under den tiden var mer smärtsam än hela förlossningen tillsammans jag grät i stora floder och kunde inte hålla mig ifrån att skrika.
Å under den här tiden förlorade jag stora mängder blod och en läkare vart tillkallad för att undersöka mig så att jag inte hade några inre blödningar. Jag fick världens mest otrevliga läkare som inte ens hälsade på mig när han kom in och sa inte ett ord till mig under hela undersökningen det enda positiva var att jag inte hade några inre skador.
Men jag hade förlora lite över 1,2 liter blod som för mig som inte är så pass på läst låter som mycket men det vanliga man kan förlora under en förlossning är i snitt 1 liter blod. Så dom var riktigt bekymrade för mig och även jag själv blev orolig där ett tag innan blödningarna äntligen avtog.
Jag blev sydd med 19 stygn både yttre och inre.
Nu så här i efter hand då jag ser tillbaka på min förlossning så känns det inte alls hemsk det var en fantastisk upplevelse blandat med både smärta och stor glädje å det förde mig och min älskade sambo betydligt närmare varandra. Och jag skulle göra om det tio gånger om för belöningen man får efteråt är värd all smärta.
